Hej manlig konsstereotyp

Nar man valt att leva med en engelsman, far man ocksa acceptera att leva med hans fotbollslag. Alltid komma i andra hand, och alltid vara beredd att planera helgerna runt hur matcherna spelas. Vara ute sent en lordagkvall ar no-no, for da missar man Match of the Day.

Helt okompromissbar ar han i och for sig inte, for han gar med pa att lyssna pa sina matcher med horlurar. Det hindrar honom dock inte fran att nyttja de allra grovsta svordomarna i det engelska spraket (och nagra egenpahittade) nar han SKRIKER som en besatt pa tvn. Ofta kan jag inte ens urskilja om de ar glada skrik eller frustrerade skrik, han later mest som en brunstig pakord alg.

Ofta varvar han ocksa skrikandet med hejaramsor, och just ikvall en som gar sahar: JOHN CAREW CAREW, HE'S BIGGER THAN ME AND YOU, HE'S GONNA SCORE ONE OR TWO, JOHN CAREW CAREW. Himla catchig, sa nu kommer jag ha den pa huvudet hela natten.

Och efter varje match kommer de obligatoriska telefonsamtalen fran hans kompisar som besitter sasongsbiljett och darmed sett allt LIVE, som rapporterar EXAKT hur allt gatt till, i minsta detalj. Alternativt ringer de under sjalva matchen, men bara om nagot alldeles sarskilt hander, typ i straff-situationer eller om nagon slagit nagon annan blodig.

Sedan beror stamningen har hemma pa resultatet. For trevlig husfrid bor hans lag vinna. Om inte blir det sjalvmordsstamning resten av dagen, da han muttrar att han aldrig kommer att kolla pa fotboll igen, for "det ar inte vart smartan".

Men ikvall vann de med 3-1. Thank fucking god.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback