annachris

Jag forbannar ofta den har staden for mig sjalv, speciellt under vintermanaderna. Jag forbannar det faktum att det verkar regna varenda dag, att det blaser, att manniskor ar otrevliga och att det ar skitigt overallt. For det ar det, det vore logn att havda motsatsen. Men nar man ar sa van vid ett stalle, och sa van vid att hata det, ar det sa latt att glomma att det faktiskt inte alltid ar sa.

Idag ar det den forsta mars, och som om nagon tryckt pa en knapp ar det ocksa den forsta riktiga var-dagen. Det ar sakert tio grader, soligt och blaser kanppt, precis sant dar vader som gor att det bara kanns SA RATT att plocka fram var-jackan och forra arets solglasogon. Sjalv slog jag pa stort i klanning med strumpbyxor och ballerinas, utan vare sig mossa eller halsduk.

Och plotsligt ser man nagon sorts skillnad i manniskorna, om an mikroskopisk (eller kanske bara inbillad av en soltorstande svensk). For egentligen ar allt som vanligt, det ar ju samma manniskor som knor sig fram pa trottoarerna; kontorsarbetarna med sina takeawayluncher, byggarbetare som sliter upp gatorna och ungdomsgangen vid busshallplatserna som pratar alldeles for hogt och spelar musik som alla stor sig pa. Men det ar som om solen far folk att ga lite langsammare, be om ursakt och inte se fullt sa stressrynkiga ut.

Jag tankte pa detta nar jag satt pa bussen. Jag sag folk pa uteserveringarna, nagra bobbys i hoga hjalmar som hjalpte ett gammalt par med bilen, en hel grasmatta full med lila krokusar som riktigt skar sig mot en gra council estate, och allt bara kandes sa dar film-idylligt, och jag tankte att det ar sana har dagar som jag minns varfor jag fortfarande bor har. Det ar samma London, allt ar precis som vanligt, men lite varmare. Det ar som om alla intryck forstarks ganger hundra, den dar sotsliskiga doften blandad med blot asfalt kanns tydligare, och man ser konturer och inte bara en gra regnig myllrande massa. Det ar lite mer avslappnat, och jag minns vad det var jag blev foralskad i sommaren for fyra ar sedan, for idag ar London precis sa.

Jag fobannar ofta den har staden for mig sjalv, speciellt under vintermanaderna. Jag forbannar det faktum att det verkar regna varenda dag, att det blaser, att manniskor ar otrevliga och att det ar skitigt overallt. For det ar det, det vore logn att havda motsatsen. Men nar man ar sa van vid ett stalle, och sa van att hata det, ar det sa latt att glomma att det faktiskt inte alltid ar sa.

 

Idag ar det den forsta mars, och som om nagon tryckt pa en knapp ar det ocksa den forsta riktiga var-dagen. Det ar sakert tio grader, soligt och blaser knappt, precis sant dar vader som gor att det bara kanns SA RATT att plocka fram var-jackan och forra arets solglasogon.

 

Och man ser plotsligt nagon sorts skillnad I manniskorna, om an mikroskopisk. For egentligen ar allt som vanligt, det ar ju samma manniskor; kontorsarbetarna med sina Starbucksmuggar, byggarbetare som sliter upp trottoarerna och ungdomsgangen vid busshallplatserna som pratar alldeles for hogt och spelar musik som alla stor sig pa. Men det ar som om solen far folk gar lite langsammare, ber om ursakt och ser inte fullt sa stressrynkiga ut.

 

Jag tankte pa detta nar jag satt pa bussen. Jag sag folk pa uteserveringarna, nagra bobbys med hoga hjalmar som hjalpte ett gammalt par med bilen, en hel grasmatta full av lila krokusar som lyste upp en gra council estate, och allt bara kandes sadar allmant film-idylligt, och jag tankte att det ar sana har dagar jag minns varfor jag bor har. Det ar samma London, allt ar precis som vanligt, men sa fort det blir lite, lite varmare ar det som om allas sinnen skarps, och alla dofter blir tydligare, farger klarare, och man ser liksom konturer och inte bara en gra regning myllrande massa. Allt kanns avslappnat, och jag minns vad det var jag blev foralskad I sommaren for fyra ar sedan, for idag ar London precis sa.