annachris

...sitter jag och kollar igenom bilder pa Facebook. Oh vad jag alskar Facebook, jag ar snokaren nummer ett. Gamla klasskompisar, gamla ragg, kompisars kompisar, vad som an finns att tillga. Jag kanner besvikelsen nar nagons profil ar privat och den ofattbara lyckan nar nagons ar tillganglig och tillgodoser mig med fyrahundra bilder fran semestrar, fyllefester och privata ego-sessioner framfor spegeln.

Dock ar det med skrackblandad fortjusning jag hittar sana har bilder pa mig sjalv:



Jag vill minnas att detta var nagon gang de sista manaderna 2006, och om jag inte minns alldeles galet ska stallet vara The Verve, mitt och min kompis stammisstalle som bara ligger ett stenkast fran Leicester Square. Undrar om det finns kvar?

I alla fall hade jag tydligen upptackt bade blonderingsmedlet, plattangen och ogonskuggan. Och OGONBRYNEN, kolsvarta, for tunna och ritade i en mycket besynnerlig form. Inte langt efter detta lat jag haret vaxa langre och inledde en passionerad karleksaffar med brun-utan-sol (som haller an idag, dock i mindre extrem form), franska losnaglar och minitajta klanningar med natstrumpor.  Jag tycker att det ar safe to say att jag kommit en liten bit framat i min stil-utveckling.

Men sana har bilder triggar en svarforklarlig kansla. Ganska skon samtidigt som jag kanner mig valdigt valdigt gammal. Man kommer ju aldrig bli arton igen.